Sofia

Sofia rensade ut alla de grejer som hon förmodade att hon inte skulle ha mer användning av i England, och packade ner dem i sin nya, rymliga resväska. Till stor del utgjordes det av de saker som hon hämtat upp i Tyskland några veckor tidigare, men också tjocka tröjor och överflödiga onödigheter. Hon greppade handtaget och lyfte upp väskan en bit över marken för att få en uppfattning om dess vikt. Med en dyster suck ställde hon tillbaka den på golvet. Det här såg inte bra ut. Flygbolaget skulle endast tillåta femton kilo bagage per person, och detta hade Sofia med lätthet lyckats överstiga. Det ledde hur som helst inte till någon större oro inom henne, då de saker hon valt att inte ta med sig till Sverige skulle komma att ligga i tryggt fövar och vänta på henne tills hon återvände. Frågan var bara hur mycket som behövdes packas ur för att komma så nära femtonkilosgränsen som möjligt utan att spräcka den. Det fanns bara en enda utväg.

Ett muntert ansikte mötte henne vid entrén när hon ringt på klockan hos sin nästboende grannes dörr. Sofia presenterade sig vid namn och sa att hon bodde i hus nummer nio alldeles intill. Därefter förklarade hon att hon skulle resa hem till Sverige en vecka och behövde låna en våg för att väga sin väska på. Hon tillfogade även att hon visste att det var en mycket märklig fråga, men mannen i dörren visade sig trots detta faktum vara väldigt tillmötesgående. Han sprang genast in i köket och kom ut med en liten våg. Sen slog han sig drastiskt för pannan och utstötte "Men hur efterbliven är inte jag! Du ska ju väga din väska på den här eller hur? Den här kan bara med upp till fem kilo, men jag ska ringa frugan och höra om vi har en rejälare". Efter ett kort samtal stod det klart att ingen våg fanns att tillgå, så Sofia tackade för sig och begav sig till nästa hus. Där fick hon inget svar, så hon gick vidare och ringde på en dörrklocka till. Inget svar där heller. När hon nu gick vidare längs gatan till nästa hus fick hon känslan av att som barn gå runt i grannskapet utklädd till påskkärring med söta små trekantsformade brev och förhoppningar om godis. Nu hade hon inga brev, utan sökte bara desperat efter en våg. Med nytt mod vände hon sig om igen och korsade gatan ännu en gång för att försöka vid hus nummer tre.

"Kom in, kom in" skrockade den vithårige farbrorn vänligt när han öppnat dörren. Sofia hann knappt presentera sig förrän hon blev avbruten av "Sofia! Vilket vackert namn. Det betyder visdom på grekiska". Bruce som mannen hette, höll låda en bra stund om allt möjligt innan Sofia, tack vare hans fru Fleur, fick komma till tals och förklara sitt ärende om vågen. Det äldre paret var oerhört glada att kunna hjälpa till, och Bruce sprang upp till badrummet för att hämta deras våg med raketfart. Med en skiftnyckel lyckades han till Sofias glädje självmant ställa om displayen från pund till kilo, vilket gjorde den läsbar även för en vanlig europé som hon. Därefter putsade Fleur av den tunna yta av damm som samlats som ett lager av att ingen använt vågen på ett tag. Innan Sofia hann tacka för sig och gå ut genom dörren blev hon bjuden på en kopp te, vilket hon uppskattande tackade ja till. "Vad synd att du inte kom lite tidigare. Då hade du kunnat äta frukost med oss också" sa Fleur. De hade en trevlig pratstund i köket, och Sofia blev visad på fotografier av fem små knattar till barnbarn. Till slut kände hon att det var dags för henne att gå hem, men hon fick försäkra dem om att hon skulle komma tillbaka och hälsa på när hon kommit tillbaka från Sverige igen. "Det är bara att du tittar över, närhelst du vill". Dörren slog igen. Uppdraget var utfört.

När Sofia med vågen i hand kom in i sitt rum vägde hon först sig själv och sedan sig och väskan tillsammans för att med grundläggande matematikkunskaper kunna räkna ut väskans vikt. Det gav ett resultat på fyra kilo för mycket. Som van resenär och packare visste hon genast besked. Hon flängde upp väskan och tog ut de tyngsta sakerna som hon proppade ner i sitt handbagage utan att få det att verka misstänksamt tungt. 
Hon vägde väskan igen, vilket den här gången visade en laglig vikt på fjorton och ett halvt kilo. För skojs skull tog hon även tag i handbagaget för att konstatera att tyngre handbagage hade hon nog aldrig tidigare haft. Nu skulle det bära det av.

Epilog
Sofia anlände säkert till Sverige tillsammans med två andra svenska studenter som känt igen henne på flygplatsen. De tre satte sig brevid varandra i mitten av planet och läste tjejtidningar över varandras axlar, och när flyget hade landat och bagaget hämtats upp önskade de varandra trevligt påsklov innan de begav sig åt olika håll. Klockan två på natten svensk tid var resan fullbordad, och efter att ha gått igenom en hög av viktig post somnade Sofia gott i sin säng en timme senare.


Tre trötta, mosiga tjejer i flygstolar

Påsklovet tajmades in med världens grådask, men jag ska hem till Sverige på lördag. Hoppas att snön ligger kvar då, i så fall kan jag liksom se det som en skidsemester?!

Måste även börja sortera ut de kläder jag inte behöver ha kvar här längre, och byta ut dem mot min personliga vår- och sommarkollektion som ligger/hänger och väntar på mig i min garderob hemma i Sverige. Jag har än så länge rätt dålig uppfattning om hur mycket grejer jag ska ta hem. Det lilla problemet som uppenbarat sig är att väskan inte får väga mer än femton kilo, och jag har ingen våg! Alltså kan jag inte väga den...!
Antagligen får jag springa in till någon granne på lördag och fråga om jag får låna med mig deras våg, men jag känner ingen av mina grannar, så det kommer kännas lite mysko.
Det enda en granne någonsin har sagt till mig under min tid här är "Nu gick du allt fort. Jag körde om dig med bilen i krönet och nu är du redan här!"