Sofia

Vad ska jag klä ut mig till på Halloween?
Om 6 timmar ska jag vara på fest, och jag vet ännu inte vad jag ska gå dit som...

Delfin kanske?
Nej, jag har ingen bra fena.
Badboll?
Nej, känns för uppblåst.
Tarzan?
Nej, jag tog inte med mig de leopardmönstrade kallingarna när jag flyttade till Tyskland. Skit!
Claudia Schiffer?
Nej, plastikoperationskliniken har inte öppet på helgen.
Tysk?
Nej, då kommer ingen se att jag klätt ut mig.

typiskt.

...hilfe!

Igår kväll var alla så trötta att de gick och la sig redan klockan åtta, vilket betydde att jag fick kvällen helt för mig själv. Jag tog mig då friheten att äta ett mål rester framför teven, samtidigt som jag kollade på "Wer wird Millionär" och "Bauer sucht Frau". Man behöver alltså inte sätta sig in i några nya koncept bara för att man bor i ett annat land! Toppen!
I år är det för första gången en kvinnlig bonde med i tyska "Bauer sucht Frau". Vilken sensation och vilket nytänkande va!
Svenska bönder är för övrigt riktigt moderiktiga om man jämför med de tyska, som går i hängslen, hatt och mockabyxor... Desvärre somnade jag i soffan. Det blir lätt så när man lägger sig ner och drar en filt upp till öronen!

Idag vaknade Hergen upp och var sjuk och hänging.
Jag håller på att skratta ihjäääl mig inombords, för det är som om man spelar upp honom i slow motion, he he he...

Igår var jag till frisören och lät mig klippas.
Det var mig angenämt!
(Jag kommer komma hem till Sverige och säga 1800-tals meningar som dessa! Jag lovar.)

Förutom det vanliga "klippa & slinga", tvättade de mitt hår och gjorde hårinpackning och huvudmassage. Tjejen som jobbade vid schamponeringen frågade säkert fem gånger om temperaturen var bra.
Och efteråt fick jag reda på att jag borde göra en inpackning i håret var tionde dag eftersom topparna var så torra...

Med blött hår blev jag förpackad i en svart jacka med en stor svart handduk runt håret. De satte mig framför spegeln med en kopp rött te och mitt lilla ansikte såg så litet och ynkligt ut i allt det där svarta. Det såg väldigt orientaliskt ut tillsammans med en turban och en röd kopp te.

När jag kom hem tillbaka hade Hergens bror Stefan och hans två barn Jona och Jonte kommit hit. De ska bo här över helgen, så det är verkligen fullt hus. Igår gick jag med Hergen, Stefan och barnen till lekparken här i Rötgesbüttel. Vi lekte kull, och jag kom att tänka på hur komiskt det måste ha sett ut när tre vuxna sprang runt på en liten grässlätt och jagade varandra på seriöst allvar...

På kvällen när barnen gått och lagt sig satt vi andra uppe och hade roligt. Claudia började berätta konstiga vitsar!

Vad är det som är vitt och gömmer sig bakom ett träd i skogen?
Svar: En blyg mjölk.

I morgon väntar skolavslutning (läs kursavslutning). Det blir spännande, men säkert inget särskilt...
Jag har bakat kolakakor att ta med, för alla i klassen ska ta med sig något att äta som finns i ens hemland. Det gick sååå mycket fortare, snabbare och smidigare att baka nu, när inget barn var med och skulle göra saker hela tiden... "Vad kan jag göra? Får jag knäcka äggen? Jag vill väga smöret! Jag ska knåda degen! Spillde du också så här mycket när du var liten?" etc.
Jag och Tony bakade kolakakor förra veckan, efter att vi fått Claudia att leta reda på en affär där de hade sirap. Sirap är extremt svårt att få tag på här och barnen visste inte ens vad det var, men nödvändigt är det för flera svenska recept, och nu står det en liten lustig hink med sirap inne i bakskåpet.

Får skriva sen hur skolavslutningen gick! Alltså, jag ska inte sluta skolan, men från och med nästa vecka kommer jag äntligen gå på en nivå högre, och min nuvarande klass kommer att upplösas.
Exciting värre!

Nu är Severine tillbaka från England igen, där hon varit över höstlovet, och vi har inte setts på 2 veckor! Hon är sen Svenja åkte min bästa vän här, och det är kuuuul att hon kommit tillbaka igen. Snart ska vi gå på IKEA och gå och skrota bland alla svenska grejer, men det blir inget av det den här helgen, för om jag är ledig då ska jag med familjen Keil till Hannover.



Sist när jag var ute med Severine hände en rolig grej. Eftersom jag har parkeringskort i ett centralt parkeringshus i stan tog jag med det, så att vi kunde använda det även fast vi åkte i Severines bil. Jag hittar typ redan bättre än henne i Braunschweig, så jag fick guida henne till Eiermarkt, som parkeringshuset heter.
Det ligger liksom under marken, så man måste åka brant ner för att komma in där. Solen gassade för fullt utomhus, och precis som vi kört ner tillräckligt långt för att inte bländas, såg vi att öppningen var försluten med ett galler, så vi fick stanna i en otäckt brant nerförsbacke.
Okej, parkeringshuset var uppenbarligen stängt just då! Vi hade ju inte kunnat se något på skylten utanför eftersom solen sken så starkt, och nu stod vi där vi stod - i brant nedförslut med ett galler 1,5 meter framför oss.
Severine, som var chaufför försökte att backa upp bilen igen, men det var omöjligt på grund av lutningen, och för varje försök rullade vi bara längre framåt...
Vi började bli desperata, och undrade om vi skulle behöva lämna bilen där och låta den stå till dagen därpå, eller hur vi skulle lösa detta! Severine ringde sin pappa och frågade vad vi kunde göra, och han sa att det skulle gå att göra på något visst vis med kopplingen så att bilen inte rullade framåt. Vi gjorde ett till försök, men nu stod vi så nära gallret att det inte gick att misslyckas en gång till utan att krocka...
Då fick jag syn på en knapp som satt på väggen. Det var en nödtelefon, hurra! Fast om parkeringshuset var stängt så skulle det antagligen ändå inte finnas någon som jobbade där som kunde svara. Det var i alla fall värt ett försök, och mycket riktigt svarade en tant på andra sidan. Hon förklarade att parkeringshuset var öppet, men att just den ingången vi var på väg in igenom var stängd. (?)
Inom loppet av tre sekunder hade tanten i alla fall öppnat gallret bara för vår skull, och lät oss passera innan det åter igen bommades för bakom våra ryggar.

Tony gillar mig extra mycket just nu eftersom vi har dansat jättemånga töntiga danser till hennes cd med barnsånger idag!
För typ en månad sen lärde jag henne fågeldansen och Macarena, och nu är jag urless på båda! Tony tycker det är svårt att komma ihåg hur man säger Macarena, så hon kallar den för Margherita i stället...

När Tony idag skulle borsta tänderna var jag först uppe på mitt rum och gjorde någonting. När jag sedan kom ner såg jag att hon satt och målade en stjärna med någon silverfärg på badrumsgolvet.

- Vad gör du?
- Mamma hade tappat lite smink på golvet...
- Men torka inte av fingrarna på mattan!!
- Varför inte då?
- Men det blev ju en fläck där nu (suck)
- Kan du räcka mig en handduk ur badrumsskåpet?
- Ja
- Inte den, den ljusblå!
- Okej, här...
- Tack
- Men nej! Du får inte torka upp sminket med handduken!! Ta ett blött papper i stället.
- Varför då?
- Nu måste vi ju tvätta handduken. Jag vet inte om den där färgen går bort!
- Den skulle ju ändå tvättas.
- Nej, det skulle den inte. Jag tog den ju precis ren ut från skåpet...
- Meh, ja... men den skulle ju hur som helst tvättas i framtiden. Då spelar det ju ingen roll om vi gör det den här veckan eller nästa!

Jag tror att Sverige är det enda land där man häftar ihop dagstidningarna. Har inte sett detta någon annanstans! Varför förstår ingen annan hur smart det är?
Man måste hålla hårt i alla sidor i en ohäftad tidning, för att ingenting ska rasa ut, och när man tappar tidningen i golvet får man sortera en bra stund, annars kan ordningsföljden bli tokig! (Vem vill att "sidan-3-killen" ska komma på sidan 24 liksom?)
Nä, bara skojar... men det är lite skillnad på att bara plocka upp en bunt papper, färdigvikt och klar, än att gå och samla ihop sida efter sida!

Tro inte att det här har hänt mig bara! Nej nej nej... jag bara föreställde mig hur det skulle vara om man tappade en tidning i golvet här!

Igår skulle jag köpa ett frimärke på den lilla posten vi har här i Rötgesbüttel.
Det tittar nog inte in så många där varje dag... men jag har gynnat denna lilla post genom att gå dit hela tre gånger på två månader!
Alltid när man går in genom dörren plingar det i en klocka, och man hör en djup suck inifrån kontoret och ett par lufsande steg som masar sig ut i butiken. Ut kommer då en tant, som med kroppsspråket tydligt visar att hon tycker detta besök verkar väldigt onödigt, och att jag helst skulle kunna gå till posten som ligger 5km söderut i stället, så att hon finge sitta ostörd i sin soffa med sin varma kopp kaffe och fotbad! (okej, det med fotbad var påhittat, men jag slår vad om att hon sitter någonstans och pimplar kaffe när ingen kund syns till)
Det dröjer alltid ungefär 30 sekunder innan hon oväntat slår om, och tanten helt plötsligt blir jättetrevlig! Hon känner numera igen mig, och jag fick ett frimärke med Nils Holgersson på bara för att jag kommer från Sverige. Sen passade vi på att diskutera svensk barnlitteratur som Pettson & Findus, Alla vi barn i Bullerbyn m.m.

Senare på kvällen var jag hembjuden till familjen Keil, som jag bor granne med, på middag. De skulle ändå få besök, så antagligen tyckte de nog bara att det var roligt att det kom dit en gäst till.
Richard Keil är ett stort fan av Stieg Larsson och Jan Guillou, så jag fick fortsätta att prata om svensk litteratur, trots att jag inte läst någon av dessa böcker. Bettina stod i köket och lagade mat i några timmar och kom sen ut med något som liknade värsta nobelmiddan, med två olika soppor till förrätt, en tysk specialitet med obeskrivliga ingredienser (Jag vet bara att Richard hade skjutit köttstycket själv) till varmrätt, och en dessert av pumpa som inte motsvarade förväntningarna, men som gick att svälja ner om man tog sig i kragen.
Sällskapet var trevligt, och jag blev för första gången i år önskad en god jul!


...men visst är det ett under att Nils Holgersson finns på tyska frimärken!?

Det är ju alltid så jättekul att lyssna på andras reseberättelser. Känns alltid som om man själv var där, fast man egentligen bara gick till jobbet och slet som vanligt... speciellt om man får höra om hur soligt det var, vilket god mat det fanns och se 500 bilder! Då känns det extra kul!!
...inte.
Därför är följande inlägg frivilligt att läsa!

När jag hade klivit av tåget i Bryssel var både Emelie och jag lite lagom hungriga så vi begav oss ut i stan för att leta reda på en trevlig restaurang, och hamnade på en smådyr pizzeria. Precis när vi hade satt oss kom jag på att jag lovat att sms:a Claudia när jag var framme, så att hon slapp oroa sig för att något hade hänt.
Kyparen kom och ville ta beställning, och eftersom jag inte hunnit titta på menyn än sa vi att vi inte var klara. Då sa kyparen att det var bäst att vi beställde på en gång, eftersom köket skulle stänga om tio minuter. Jag hann aldrig läsa igenom menyn, så jag bara pekade på en pizza jag tyckte verkade okej med tonfisk.
Visst smakade den gott, men Emelie och jag blev så stressade av att alla andra gäster gick ut och personalen började släcka ner i lokalen, så vi bad om att få våra kvarvarande halva pizzor i en pappkartong att ta hem i stället.
Det regnade rätt ordentligt när vi skulle gå till metron, så både kartongen och pizzorna blev fullständigt genomdränkta. Emelie åt upp sin nästan direkt när vi klivit in genom dörren, men jag sparade min till morgonen, så att jag garanterat skulle ha en cool frukost!

Vi sov länge, men begav oss senare ut till Europaparlamentets område. Eftersom det var lördag kunde vi inte se några som arbetade där, men man kunde trots det gå omkring bland byggnaderna.









I närheten passerade vi en lekpark... med två attraktioner! Kanske är politikerbarn lite mer allvarsamma än vanliga barn?


Jag hatar att jag ibland står sådär fult med fötterna! Jag gör det på vissa kort när jag inte riktigt vet var jag ska göra av mig själv om fotografen ta för lång tid på sig...
Vi var tvugna att ta ett till likadant kort, fast när jag står med bägge fötterna stadigt på jorden. Dock valde jag att publicera detta i stället, så att ni förstår vilka problem jag har ibland!


Till lunch blev det belgiska pommes, som belgarna är överstolta över! De inbillar sig att deras strips är av finare valör än någon annanstans. De har visserligen rätt, men inte så rätt som de själva tror...
Här började det spöregna, så kön flydde in under taket!


Man får pommesen i strut.


Efteråt mådde jag så illa att jag knappt kunde gå, och vi fick stanna till på gatan för jag trodde jag skulle spy. Men det är ju inte så trevligt att spy ute bland folk, så vi gick in på McDonalds där det fanns toaletter. Jag tillbringade så lång tid där att det blev kö utanför, men jag spydde inte i alla fall...
Jag gick i stället upp till Emelie som satt med någon annans bricka vid ett bord, så att det skulle se ut som om hon själv hade ätit... och där satt vi i ca 45 minuter så att jag skulle få ta igen mig.
Vi kom på att det var den blöta tonfiskpizzan som hade gjort mig illamående, och stripsen hade bara gjort det värre. Hur som helst kände jag mig bättre igen sen, så vi gick snart ut tillbaka...
På utvägen slogs vi av hur bra man förstår nederländska! Eftersom Belgien är tvåspråkigt måste de ha alla skyltar på båda språken. Här är ett exempel på en frukostannons med espresso och croissant.
Har ingen aning om vad det står överst på franska, men vem som helst kan ju läsa under att det står "Läcker, vacker var den!"



Symbolen för Bryssel är en liten naken pojke som kissar. Den finns på alla souvenirer, och i ett skyltfönster till en chokladaffär stod de uppradade så här...


 Här är en asiatisk turist i en godisbutik.




Ute var det en ganska grå dag!


Efter att jag hade mått illa tyckte vi det var bäst att ta ett lite lättare och nyttigare aftonsmål, i form av blåbärsyoghurt.
Upptäckte bara till min förfäran att min platssked hade gått sönder, så jag var tvungen att ösa utan handtag. Blev lite kladdigt då!


Sen shoppade vi! ...eller jag! Eftersom Emelie tydligen hade satt upp något slags shoppingförbud åt sig själv på några veckor...
Här är jag efteråt med en postshopaholicartad tillfredsställelse!


Gissa vad detta är?
Det är en belgisk våffla med jordgubbar och glass.
Med andra ord kan man säga att det är 6,50 Euro.
Med andra ord än de andra kan man säga att det med tanke på priset snarare bör ses som en kulturupplevelse än som en efterrätt.


Emelie den snåljåpen tog bara en varm choklad! :P


Här är det lilla eländiga åbäket som pinkar på allmän plats!


Vår underbara kvällsvandring bland stans restauranger och barer (som vi inte gick in i, utan bara insöp atmosfären av) var pricken över i, och gjorde min Brysselweekend till en riktig höjdare! 

Nu är jag tillbaka hemma i Rötgesbüttel, efter en alldeles för kort helg i Bryssel...
I fredags åkte jag från skolan två timmar innan tåget skulle gå, så att jag skulle ha råd att åka vilse rent tidsmässigt. Det var bra för mitt öde kände tydligen för att leka lite med mig och drog med mig ut till en förort där jag fick vända för att senare komma in tillbaka till stan och tågstationen. Men det var inte bara att hitta själva stationen, utan jag skulle även komma till Campingstrasse där jag kunde parkera gratis över helgen, och sen vandra med min tunga väska miljontals meter till spår 7 där jag skulle kliva på tåget. Detta klarade jag av med hela tio minuter till godo!

Satt och snaskade i mig min chokladproviant när mamma ringde och ville sällskapa med mig. Det bröt och bröt och bröt, men mamma var ihärdig och gav inte upp med att ringa. Efter ett tag började folket i kupén kolla lite surt på mig, för de kunde säkert min ringsignal utantill vid det laget. Jag avslutade samtalet med mamma, och efter ett tag kunde tanten mitt emot mig inte behärska sig längre...
"Jag hörde att du är svensk! Hur kommer det sig att du åker med just det HÄR tåget?" sa hon och tittade fascinerat på mig, som om jag var en olöslig gåta.
Det visade sig att tanten jobbade på H&M och regelbundet gör många affärsresor till Sverige, och därför hade hon blivit helt till sig när hon hörde mig prata i telefon, hehe.

Sedan väntade en timmes vistelse i Köln, men jag hade givetvis gjort upp planer med min kölnboende syssling Linnea, så hon kom och mötte mig på perrongen! Jippi!
Det kändes jättekonstigt att umgås på svenska igen efter två månaders isolering av tyska, men vi hade en utomordentligt trevlig stund... och jag hann se domkyrkan både invändingt och utvändigt...


...och Linnea hade köpt jättegott fika som vi myste med nere vid Rhenfloden!
Det enda som saknades var en flasköppnare, men det löste sig snabbt när Linnea kopplade på sin charm och lånade en av gänget bredvid oss.



Som ni ser hade jag min röda väska med mig, och hade nog mad mig liiiite för mycket grejer än vad jag egentligen hade behövt. Linnea som har läst fysik och sånt var smart nog att föreslå att jag skulle ta väskan på ryggen, vilket jag gjorde. Då kändes det lite angenämare i alla fall (trots att väskan egentligen inte alls är till för att bäras på det viset)!


Efter vår lilla fikastund ilade vi iväg till tågstationen igen... Vid min perrong stod ett tåg som skulle till Aachen. TUR att jag inte hoppade på det tåget, för då hade jag inte hamnat i Bryssel!
OTUR att mitt riktiga tåg stod bakom det andra så att man inte la märke till det, och att det åkte iväg utan mig!
Skit, tänkte jag och undrade hur mycket jag skulle behöva pröjsa för att komma till Bryssel med nästa tåg, om det över huvud taget gick ett till.
Linnea och jag traskade ner till biljettbokningen och hörde oss för vad vi kunde göra åt saken. Gubben vi pratade med var otrevlig, och vi blev tillsagda att gå till informationsdisken, där vi igen blev hänvisade att gå tillbaka till biljettbokningen.
Det var 44 euro som gällde verkade det som, och tåget skulle gå om en timma.
...men innan jag hann betala lyckades vi få tag på konduktören till mitt nästa tåg som vi förklarade mitt problem för. 
För honom var det inga problem att jag åkte med hans tåg i stället, så jag kunde med lättnadens suck hoppa på nästa tåg med min gamla biljett!
En ung man kom och sa att jag hade satt mig på hans plats, men det var ingen fara tydligen, så han satte sig bara bredvid mig i stället och slog på sin dator.

Efter fem minuters färd stannade tåget oväntat till, och en högtalarröst sa att på grund av människor på spåret var vi tvugna att stå kvar där i 10-15 minuter.
Vi stog där i en dryg timme!
Stackars Emelie, som skulle komma och möta mig på stationen, tänkte jag. Jag ringde givetvis upp henne så snart jag kunde och berättade hur det låg till och sa att jag skulle bli sen.
När jag hade lagt på luren säger killen bredvid mig "Kommer du från Sverige!?".
Där och då gick ett tre timmar långt samtal av stapeln, eftersom han uppenbarligen hade varit utbytesstudent på Chalmers i Göteborg i ett år! Vi hade tusen saker att prata om på blandad tysk-svenska, och jag fick se alla hans Sverigebilder på hans dator. På ishotellet i Jukkasjärvi hade han till och med lyckats ta ett foto av kungen och Silvia! Vi enades båda om att Fares Fares har en ovanligt stor näsa, att kex heter kex och inte tjex, och att lutfisk stinker.
Det gjorde därför ingenting att vi satt en extra timma på tåget, men vid tio-snåret fick vi lov att hoppa av. När jag kom ut i det belgiska regnovädret stod Emelie ungefär tjugo meter bort och väntade på mig! Jihooo!
 

Jag är för upptagen med att gå på cirkus, skriva brev, kolla på långfilmer och åka till Bryssel för att skriva någonting här!
Syyynd, för jag har massa idéer och roliga bilder som jag gärna skulle dela med mig av, och som har legat och geggat ihop sig i mitt huvud...

Just det, åka till Bryssel! I morgon! Haha, jag ska nämligen hälsa på min kompis Emelie Borg! Jag ska få prata svenska en hel helg och jag ska ha STENKUL. Jag har redan bestämt att Emelie ska ta med mig och dricka likadan varm choklad som hon har lagt upp en bild av på facebook, för den ser supersmaskig ut... fast jag har inte frågat henne om det än!
Ska nämligen åka tåg till Bryssel. Har köpt svindyra biljetter, så jag tänker se till att leva ut pengarnas värde på min semesterweekend.
Det passar till och med så bra att jag hinner fika en timme med Linnea i Köln där jag har tågbyte. Haleluja vad bra allt är!
I eftermiddags var jag och köpte färdkonfektyr (=billig choklad) som jag ska snaska på på tåget... I helgen kan ingenting gå fel, och går det fel i alla fall, så är det nog för att jag råkar hamna på fel tåg!
På hemresan ska jag åka första klass. Känn på den va, första klass!

Men nästa vecka när jag kommer hem, då lovar jag ett långt inlägg om Bryssel. Håll till godo med mina tidigare inlägg så länge. ELLER så skulle ni ju faktiskt kunna göra något vettigt, som att gå ut och krafsa löv i trädgården. Det är inte acceptabelt som det ser ut nu!!

- I morgon flyger jag hela dagen!
- Jag är hemma med Tony hela dagen, så om Sofia vill kan hon ju stanna längre i stan.
- Ge henne ledigt i morgon då!
- Det kan väl lika gärna du göra!
- Men, det är ju inte jag som har ledigt, jag sitter ju hela dagen i luften!
- Fast det spelar ju ingen roll vem som säger till henne att hon har ledigt...
- Nej, men om det inte spelar någon roll kan väl lika gärna du ge henne ledigt!
(Hergen vrider 45 grader på huvudet)
- Sofia, i morgon är du ledig!

Nu har jag sagt tagit avsked för kvällen där nere, för jag är obeskrivligt trött och måste alldeles strax gå och lägga mig.
Ikväll har jag varit själv hemma med Hergen, för Claudia är kvar i Montreal, Tony sover hos en kompis och Gwen är tillbaka på internatet. När man säger god natt till Hergen, så svarar han alltid med en exalterad falsettröst som han annars inte pratar med. Han tänker inte över detta själv, men det är nästan som om han föreställer sig att Bayern vinner Bundesliga varje kväll!
Det är så man får lust att svara "Tjolahopp på dig med!", men jag vet ännu inte vad "Tjolahopp på dig med" heter på tyska, så jag får spara det tills senare.

När man säger Uppsala betyder det i alla fall "hoppsan". Man ska uttala det lite som ett mumintroll med betoning på "upp"! Det är viktigt, annars är det samma sak som att betona "san" i hoppsan, vilket är katastrof eftersom man då låter typ som en östgötsk bonde...
Prova själva, och säg hoppsan rakt ut med betoning på "san"!

Hoppsan. Hoppsan.

Hoppsan.

Hör ni vad dumt det låter!
Ännu dummare låter det när tyskarna utljuder "Uppsala" högt när de trampar på sina skosnören och trillar ner i en hög på backen.
Då är det tillåtet att snegla ner på dem och himla med ögonen!

Det är alltid så härligt att gå in i badrummet för där finns det något som inte finns i resten av huset - golvvärme!
Speciellt mitt etage är burrigt kallt. På nätterna har jag börjat använda ett särskilt par nattstrumpor, ifall någon stackars fossing skulle råka titta ut under täcket och frysa ihjäl sig!
Jag ska nog gå och ställa mig ett tag i badrummet nu, så jag återfår blodcirkulationen...

En kopia går aldrig att jämföra med ett original... ;)