kom att tänka på...
...den dagen när burmesen och thailändaren sa "Vi råkas" till varandra innan de lämnade affären.
Kanske en fras man borde börja använda?!
Skönaste kommentaren
Två tyskar står framför kassan och granskar cigaretthyllan...
De står och kollar så länge, så länge.
När det blir tomt på andra kunder frågar jag dem om jag kan hjälpa till med något, och då säger de att de letar efter de billigaste cigaretterna. Jag pekar ut vilka två valmöjligheter de har, och tyskarna frågar då vilket av dessa paket som är mest likt Marlboro.
Jag är inte rätt person att fråga när det gäller cigaretter, och var desvärre inte kapabel att komma med ett hjälpsamt svar (det lät på tyskarna som att jag borde ha provrökt alla och gjort en jämförelse dem sinsemellan)!
Då säger den svenska gubben som står bakom dem i kön "It doesn't matter. You will die anywhere!"
HA HA HA HA !
HA HA HA !
HA HA !
HA !
Det var en störtskön kommentar bara så som han menade den, men sen att han dessutom sa fel (att de skulle dö var som helst) gjorde det ÄNNU roligare!!
Det är i såna stunder man vill ha någon bredvid sig så att man kan garva löst tillsammans, när de andra har gått...
Så jag vill utlysa en varning för kolavippade tyskar i sommar... man kan finna dem var som helst om de har en cigg i handen!
Ni visste väl det...
...att jag inte skulle kunna hålla mig borta från min blogg innan jag åkte till Tyskland!?
Idag lät jag min mamma spendera lite kvalitetstid med mig, så vi åkte till skogen för att plocka blåbär!
Så här såg det ut när jag precis hade börjat plocka i min röda hink.
Mamma gjorde den där grejen som man gör med småbarn, och höll båda hinkarna bakom ryggen, så att jag fick peka på en arm... Då fick jag den röda hinken och hon fick den vita. Jiiiihooooo!
Mamma hade röd jacka på sig, så jag kunde hela tiden se var hon var. Praktiskt!
En gång gallskrek hon ut i tomma luften "SOOOOFIIIIAAA" för att hon var rädd att jag hade försvunnit... jag hade nämligen en grön tröja på så jag var mycket svårare att få syn på!
Om ni tittar jättenoga kanske ni kan se mig i den här bilden... det är lite svårt, men kolla långt till höger...
Precis, ni såg mig inte... Om ni gjorde det så är det läskigt, för det var jag som tog bilden!
Vem var det som stiftade uttrycket "Bland kottar och bär"? Astrid Lindgren? Ibland har man faktiskt användning för det.
När jag satt i godan ro och plockade märkte jag att några bär var missformade. Undrar om blåbär också kan få fel antal kromosomer som vi människor kan??
Ett ljud i skogen gjorde mig rädd... so I hid behind a tree...
...men det var ingen björn i skogen som kommit för att äta upp mig! Puh!
Det här är mina bär! Det syns på min blick.. Tro inte att du kan komma och inkräkta i min hink, för det är mina bär... ingen annans... bara mina bär!
I Finland heter hink fortfarande spann. Spann! Det ordet som man använde på 700-talet före Kristus i Sverige! Det använder de i Finland NU!
När jag skulle gå hem var min hink tipsy (halvfull)! Nu har min hink inga fötter... men jag säger bara det, att OM hon hade haft fötter, då hade hon definitivt varit rund under dem!
Det värsta med att plocka blåbär är att man får röda fingrar...
Så såg i alla fall mina händer ut! Nu undrar ni väl hur jag har tagit kortet, och det kan ni ju fundera på...
Några bär la vi i plastglas och fryste in i stora frysen i magasinet, för de är för skrymmande att ha här inne i den lilla frysen. Då får vi inte plats med köttfärs och broccoli och sånt som vi behöver!
Med de andra blåbären åt vi efterätt (eller det hade varit en efterrätt om vi hade ätit det efter en annan måltid i alla fall)... och jag bakade muffins! De blev jättefina och toppiga. Den här muffinsen fick sin första utomhusvistelse, och dog ung och lycklig!
Idag lät jag min mamma spendera lite kvalitetstid med mig, så vi åkte till skogen för att plocka blåbär!
Så här såg det ut när jag precis hade börjat plocka i min röda hink.
Mamma gjorde den där grejen som man gör med småbarn, och höll båda hinkarna bakom ryggen, så att jag fick peka på en arm... Då fick jag den röda hinken och hon fick den vita. Jiiiihooooo!
Mamma hade röd jacka på sig, så jag kunde hela tiden se var hon var. Praktiskt!
En gång gallskrek hon ut i tomma luften "SOOOOFIIIIAAA" för att hon var rädd att jag hade försvunnit... jag hade nämligen en grön tröja på så jag var mycket svårare att få syn på!
Om ni tittar jättenoga kanske ni kan se mig i den här bilden... det är lite svårt, men kolla långt till höger...
Precis, ni såg mig inte... Om ni gjorde det så är det läskigt, för det var jag som tog bilden!
Vem var det som stiftade uttrycket "Bland kottar och bär"? Astrid Lindgren? Ibland har man faktiskt användning för det.
När jag satt i godan ro och plockade märkte jag att några bär var missformade. Undrar om blåbär också kan få fel antal kromosomer som vi människor kan??
Ett ljud i skogen gjorde mig rädd... so I hid behind a tree...
...men det var ingen björn i skogen som kommit för att äta upp mig! Puh!
Det här är mina bär! Det syns på min blick.. Tro inte att du kan komma och inkräkta i min hink, för det är mina bär... ingen annans... bara mina bär!
I Finland heter hink fortfarande spann. Spann! Det ordet som man använde på 700-talet före Kristus i Sverige! Det använder de i Finland NU!
När jag skulle gå hem var min hink tipsy (halvfull)! Nu har min hink inga fötter... men jag säger bara det, att OM hon hade haft fötter, då hade hon definitivt varit rund under dem!
Det värsta med att plocka blåbär är att man får röda fingrar...
Så såg i alla fall mina händer ut! Nu undrar ni väl hur jag har tagit kortet, och det kan ni ju fundera på...
Några bär la vi i plastglas och fryste in i stora frysen i magasinet, för de är för skrymmande att ha här inne i den lilla frysen. Då får vi inte plats med köttfärs och broccoli och sånt som vi behöver!
Med de andra blåbären åt vi efterätt (eller det hade varit en efterrätt om vi hade ätit det efter en annan måltid i alla fall)... och jag bakade muffins! De blev jättefina och toppiga. Den här muffinsen fick sin första utomhusvistelse, och dog ung och lycklig!
Den bortglömda 15-kronorssedeln
Har suttit ett tag nu och pysslat med design till bloggen, trots att jag inte tänkte "inviga" den förrän jag flyttar till Tyskland om en månad...
Så detta är bara ett testinlägg!
Dock delar jag gärna med mig av minnet efter den odrägliga varelse som förstörde min förmiddag. Historien var denna:
En äldre man har precis betalat sina varor i kassan, och frågar om han får växla pengar. Givetvis får han det, och jag mottar en fryspåse med enkronor uppblandat med gamla kaksmulor. Farbrorn verkar förarga sig något över att jag kontrollräknar kronorna medans de fortfarande ligger kvar i påsen utan att ta ut dem, så han förtydligar flera gånger att det ÄR femton kronor.
- Vill du ha en femma och en tia då? säger jag, medans jag sållar ut kronorna bland de krossade kakorna.
- Nej, jag ska ha en sidel, säger farbrorn.
- En vad?
- En sidel! En selma!
- Vill du ha en sedel? Men du har ju bara femton kronor, svarar jag och tänker att jag inte riktigt fattar galoppen här.
- Ja, ge mig en sån nu då!
- Njaej, du får nog nöja dig med en tia och en femma... Det är femton kronor, lika mycket som du gav mig, säger jag. Den minsta sedeln vi har är ju värd tjugo kronor!
- Har ni slutat med femtonkronorssedlar i den här affärn! utstöter farbrorn chockartat.
Jag gör mitt bästa för att inte le i mjugg när jag får en medlidande blick från tanten som nu vänt sig om för att lyssna till vår konversation.
- Men vad är det du menar? Vill du ha ett presentkort eller en check? frågar jag den äldre mannen.
- NEEEJ! Jag ska växla till en sidel!! Farbrorn tycker nu att jag är helt kockobello, så han säger till mig på skarpen.
Det här ska jag anmäla! Du har ju uppenbarligen ingen koll!
- Vänta lite så ska jag höra med de andra i personalen om de förstår vad du menar, säger jag i trevlig ton.
- Nej, nu går jag! svarar gubben tillbaka.
- Men om du väntar lite så kanske du kan få det du vill, säger jag i inte längre så trevlig ton. Så gubben står kvar.
Både Johan och Patrik dyker upp på en gång. Gubben börjar förklara vad han vill, och ser ut som om han förväntar sig att de båda ska ge mig ett kok stryk för att jag inte gjort honom till viljes.
- Jag vill ha en sidel!
- En cider?
- Nej, en Selma.
- Du vill växla till en tjuga alltså, säger Johan och tar fram en tjuga.
- Ja! Precis en sån är det jag ska ha, utropar gubben. Förstår du det nu? säger han och spänner ögonen i mig!
Han lämnar över femman och tian som han bytt till sig av mig, och tar förnöjt emot tjugolappen.
- Men det här är ju bara femton kronor, upptäcker Johan.
- Ja, men det var ju HON som gav det till mig, säger gubben och riktar ett anklagande finger mot mig.
Johan måste då repetera det som jag precis hade sagt, att tjugo kronor är den minsta sedeln som finns, och att han behöver fem kronor till.
- Jah, det kan du väl få, svarar gubben då som om det vore den lättaste och självklaraste saken i världen!! och plockar mycket riktigt ut en femma till ur plånboken. Vad gör man inte för att bli av med de här dumskallarna? såg han ut att tänka...
Så detta är bara ett testinlägg!
Dock delar jag gärna med mig av minnet efter den odrägliga varelse som förstörde min förmiddag. Historien var denna:
En äldre man har precis betalat sina varor i kassan, och frågar om han får växla pengar. Givetvis får han det, och jag mottar en fryspåse med enkronor uppblandat med gamla kaksmulor. Farbrorn verkar förarga sig något över att jag kontrollräknar kronorna medans de fortfarande ligger kvar i påsen utan att ta ut dem, så han förtydligar flera gånger att det ÄR femton kronor.
- Vill du ha en femma och en tia då? säger jag, medans jag sållar ut kronorna bland de krossade kakorna.
- Nej, jag ska ha en sidel, säger farbrorn.
- En vad?
- En sidel! En selma!
- Vill du ha en sedel? Men du har ju bara femton kronor, svarar jag och tänker att jag inte riktigt fattar galoppen här.
- Ja, ge mig en sån nu då!
- Njaej, du får nog nöja dig med en tia och en femma... Det är femton kronor, lika mycket som du gav mig, säger jag. Den minsta sedeln vi har är ju värd tjugo kronor!
- Har ni slutat med femtonkronorssedlar i den här affärn! utstöter farbrorn chockartat.
Jag gör mitt bästa för att inte le i mjugg när jag får en medlidande blick från tanten som nu vänt sig om för att lyssna till vår konversation.
- Men vad är det du menar? Vill du ha ett presentkort eller en check? frågar jag den äldre mannen.
- NEEEJ! Jag ska växla till en sidel!! Farbrorn tycker nu att jag är helt kockobello, så han säger till mig på skarpen.
Det här ska jag anmäla! Du har ju uppenbarligen ingen koll!
- Vänta lite så ska jag höra med de andra i personalen om de förstår vad du menar, säger jag i trevlig ton.
- Nej, nu går jag! svarar gubben tillbaka.
- Men om du väntar lite så kanske du kan få det du vill, säger jag i inte längre så trevlig ton. Så gubben står kvar.
Både Johan och Patrik dyker upp på en gång. Gubben börjar förklara vad han vill, och ser ut som om han förväntar sig att de båda ska ge mig ett kok stryk för att jag inte gjort honom till viljes.
- Jag vill ha en sidel!
- En cider?
- Nej, en Selma.
- Du vill växla till en tjuga alltså, säger Johan och tar fram en tjuga.
- Ja! Precis en sån är det jag ska ha, utropar gubben. Förstår du det nu? säger han och spänner ögonen i mig!
Han lämnar över femman och tian som han bytt till sig av mig, och tar förnöjt emot tjugolappen.
- Men det här är ju bara femton kronor, upptäcker Johan.
- Ja, men det var ju HON som gav det till mig, säger gubben och riktar ett anklagande finger mot mig.
Johan måste då repetera det som jag precis hade sagt, att tjugo kronor är den minsta sedeln som finns, och att han behöver fem kronor till.
- Jah, det kan du väl få, svarar gubben då som om det vore den lättaste och självklaraste saken i världen!! och plockar mycket riktigt ut en femma till ur plånboken. Vad gör man inte för att bli av med de här dumskallarna? såg han ut att tänka...
