Sofia

Igår var en ödesdag.
Både Gwen och Tony sprang växelvis fram och tillbaka mellan hemmet och gymnastikhallen, eftersom de övade inför dagens gymnastikuppvisning.
Informationsflödet vad det gäller övningstider var dåligt, vilket betydde att man av en granne på gatan kunde få reda på att Tony skulle vara i gymnastikhallen vid en viss tidpunkt.... och likadant för Gwen.
Detta betydde att vi på hela dagen inte kunde ta oss för med något, eftersom vi var tvugna att passa så att rätt barn var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Ibland kom de tillbaka för att hallen var tom, eller så fick jag dra iväg och hämta upp ett barn vid halv fem eftersom hon då inte hade hunnit äta lunch än.

Till råga på allt spenderade Gwen alla sina hemma-timmar med en läxa. Hon skulle ta reda på fakta och göra affischer om två olika djur, så hon hade valt isbjörn och sköldpadda. När hon var helt klar, och hade gjort två jättefina välarbetade affischer, läser Claudia på instruktionslappen att det måste vara två däggdjur. Alltså hade Gwen gjort affischen om sköldpaddan i onödan, och fick börja om på ny kula med igelkott i stället.
(Vad obehagligt det måste vara för igekottsmamman att ha små taggiga foster i magen under sin graviditet!)

Jag kom precis ner för trappen när jag hörde hur det svor till i tvättstugan.
"Scheiße Scheiße Scheiße!"
Då hade Claudia hittat sitt USB-minne med alla sina arbetsuppgifter i tvättmaskinen.
Roligt. typ. Tvättat och klart.
Vi provade det i datorn, men det var inte kapabelt till att hitta några av filerna som borde finnas där, vilket betydde att alla catering-beställningar från utlandet, plus hela Claudias arbetsmaterial från de senaste fyra åren hade gått förlorade!
Claudia tror att det finns någon som driver med henne och ser till att hon aldrig får uppnå bekymmersfritt tillstånd, eftersom det ena problemet jämt avlöser det andra.
Jag erbjöd generöst att om hon kände att det började gå på rätt väg igen, så kunde hon bara säga till, och så skulle jag fixa mer problem åt henne! Hon tackade för erbjudandet och sa att jag gärna kunde gå ut och repa lacken på hennes bil om jag ville... Schysst.
Vi bestämde att vi skulle låta minnet torka, och prova det igen nästa dag. Jag föreslog skämtsamt att hon ju annars kunde lägga det på spisen och vrida på värmen så skulle det gå fortare, men det var ingen idé hon anammade...

Vid frukosten idag funkade USB:t igen.
"Ja ja ja hihi hihi" lät det då.
Idag väntar bara gymnastikuppvisningen, och sen är allt i sin fulla ordning igen!
...förhoppningsvis.

1, Man kan få en spets i ögat

2, Man kan få en spets som dras genom håret och sliter till när någon passerar förbi

3, Man måste springa sicksack runt alla med stora paraplyer

4, De vänder sig ut och in när det blåser

5, De skymmer sikten vid konserter

6, Man kan råka göra någon annan illa

7, De måste fällas ihop innan man går in i en affär, vilket ödslar tid och kraft

8, Det tar tid innan de torkar. Om man lägger det blött i en låda, så blir allt i lådan blött

9, Om man går två under paraplyet, och den korta håller i skaftet, så gnids tyget mot huvudet på den längre vilket dels är obekvämt och dels gör håret elektriskt.

10, När man går två under paraplyet skymmer det sikten för den längre, om den korta håller paraplyet för lågt, och därför måste den längre kolla ner på stenarna i backen, vilket är långtråkigt

11, Man kan bli skrapad av tyget eller en metallstång, när någon fäller upp sitt paraply

12, Det är jobbigt för armen att göra motstånd när det blåser åt olika håll

...och jag säger det igen!

Tyskland kommer liksom inte ifrån stämpeln som landet vars musik passar bäst på en fotbollsarena, så länge de producerar musik där de skriker febrilt i bakgrunden... så även i dansbandslåtar som denna:



Man liksom ser framför sig hur de hoppar upp och ner på läktaren, och ropar "Fühle Fühle Fühle"!

Hur som helst, om jag har fått några nya läsare kan jag även hänvisa till mitt inlägg "Detta lyssnar tyska barn på!" från Augusti.

Änklien!

hm hm...

Äntligen kommer det efterlängtade inlägget om Berlin (som borde ha kommit för en vecka sen). På grund av ökad social sysselsättning, har den aktuella skriften tvingats flytta på sig!



Här är ett bevis på att jag var i Berlin, samtidigt som 20-årsjubileet av murens fall!
Jag åkte dit tillsammans med grannfamiljen Keil, som bor på samma gata som mig. I år har de en brasiliansk utbytesstudent som bor hos sig, och eftersom vi troligtvis är de enda utlänningarna här, så har vi lärt känna varandra.
Mamman i familjen Keil heter Bettina, och vi fick alla bo hemma hos hennes föräldrar Helmut och Elisabeth, som bor i utkanten av Berlin.
Jag och Iza hade vårt eget rum, där sängarna var bäddade med chokladkakor och druvor på en liten assiett på kudden. Dessutom stod där flera glas i olika färger, så att vi skulle ha ett stort urval om vi ville ta oss ett glas vatten på kvällen.
Det coolaste tycker jag var att det stod en svensk dalahäst på vår byrå!


Här är en sån där taskig bild, som vissa människor tycker är roligt att ta på sina kompisar när de ligger och sover. Hatar det! Iza sussar sött på bilden, men jag har inte den blekaste aning om vem det är som har tagit kortet med min mobilkamera!


Jag gick runt och var svinigt sur för att någon hade varit så dum mot Iza! ...själv visste hon ingenting, så därför är hon i alla fall glad på bilden!


Men jag tjurade inte så länge... vi var ju trots allt i Belin!


Första kvällen var sjukt kul, och vi träffade någon kompis till Bettina som bodde i Berlin centrum, och som tog oss på en nattlig guidad tur genom city. Han visade oss bland annat på alla ambassader och kunde berätta roliga fakta om allt möjligt... Det var en riktig storstadstyp, men samtidigt på något sätt en blandning av Bingo Rimér och Peter Settman. Det är inte alla femtioåringar som sjunger med till Snoop Dog, men det gjorde han!
Tog tyvärr inga foton därifrån. Det brukar ju inte bli så bra genom bilfönstret...

Här är vi i alla fall nästa dag på opera, där vi såg Rigoletto.
Finkultur på högsta nivå, och det var mitt första operabesök någonsin. Det var trååååkigt, men jag höll ut. Iza, den sömntutan, somnade! Vad är det för stil, hallå?!


Mitt operasällskap. Skönt att komma ut därifrån!
Bettina kallar sin Pappa för Vatichen. Jag höll på att frusta till när jag hörde det... Det är som om en svensk skulle tilltala sin pappa med "lillpappsen".


Jag gillar den här bilden utanför riksdagshuset... Vi försökte ta otaliga bilder där den tyska flaggan kom med, men så fort vi skulle knäppa av ett kort så vek flaggan ihop sig, så att den inte syntes! Hoppas det går lika bra med flaggstången i stället...
I Tyskland har jag fått lära mig en ny lag.
Murphy's lag lyder "Allt som kan gå fel, går också fel".
Den använder man i Tyskland ofta; och för det mesta passar det... Till exepmel vid fotografering.


Glada i hågen traskade vi vidare genom Berlins gator, men sen hände något otroligt konstigt!!
Här är allt som det ska, men....


...sen såg vi någonting flyga i luften! Någonting rosa och gult... nästan utomjordiskt förtrollande!


Den magiska alien landade och försökte dra med mig till sitt rymdskepp som stod och kastade gnistror av iskristall!
Men jag vägrade för mitt liv! Jag gapade och skrek så att det ställde till ett riktigt rabalder på gatan, och då blev alien rädd och sprang iväg. Puh, vilken tur... annars vet man ju inte om jag över huvud taget hade varit levande vid det här laget!


På söndagen åkte vi runt till Berlins omgivningar, och bland annat till Potsdam.
Tyvärr hade alla slott precis stängt igen pga vintersäsongen, men trädgårdarna var fortfarande öppna. Nåja, det kanske inte hade varit mitt och Izas förstahandsval, men nu har vi hur som helst varit där...!
Den här trädgården ägdes en gång i tiden av Frederik den Store, och på hans grav ligger nya färska potatisar, som ett minne av vad han gjorde för det tyska jordbruket. Stort!

Vi hade en skribent på besök idag i skolan, nämligen Luc Degla. Han kom för att berätta för oss om sitt karriärskliv, från fattig afrikan till tysk journalist/författare. Har ni hört talas om landet Benin förut, så är det i alla fall därifrån han kommer...

Han hade själv gått och lärt sig tyska på folkhögskolan i Braunschweig för 14 år sen. Det var intressant att höra om vilka intryck han först hade av sitt nya liv i Tyskland, och hur konstigt han nu tycker det är att hälsa på i sitt hemland. Där är det inte något märkvärdigt alls att slänga av levande ett får från ett lastbilsflak, och alla där har dessutom fem mobiltelefoner med olika operatörer, så att de ska kunna ringa billigt till varandra (eftersom varenda Benian då garanterat har samma mobilabonnemang på någon av telefonerna).

Vid lektionens slut fick vi varsin bok "Dein neues Leben" som han signerade åt oss. Jag tror att det är min första signerade bok!

Hemma hos familjen Spelly kommer frisören hem och klipper i köket. Hon har alla färger och saxar och sånt med sig när hon kommer hit.
Claudia har nu fått en jättesnygg frisyr! Hon sitter typ en timme på nätet och letar nya frisyrer varje gång innan frisören kommer, och sen samråder de två tillsammans från det utgångsmaterial Claudia tagit fram.
Här får hon samma kalufs som Nena (99 Luftballons)...

Igår var vi var ute och gick på promenad.
Jag gick längst till höger, och bredvid mig gick Tony som höll mig och Claudia i varsin hand. På andra sidan om Claudia gick Gwen.
Från ingenting vräkte Tony då ur sig "Här går vi fyra kvinnor och håller varann i hand! Folk som ser oss kommer tro att vi är lesbiska..."

Hon förstod inte varför jag och Claudia tyckte det var så roligt!

JA!
Jag kom tvåa i Fia med knuff!
Det roligaste var att knuffa ut Claudia... förutom att hon puttade omkull mig i soffan då :(


Jag släckte även lyset för Tony när hon satt inne på toan (lysknappen är utanför). Det skrattade jag gott åt efteråt! Hehehe!


Och jag råkade skvätta ut rött te över bordsunderläggen av tyg, så det hamnade i jättesnygga mönster!
Det ser verkligen konstnärligt ut, så vi turas numera om att få äta på underlägget med de snyggaste fläckarna...

...att jag skulle bli en sån där rutinerad, osympatisk bilförare som inte har något medlidande för de svaga i trafiken! Tänk att JAG förargar mig över gamla gubbar som åker i 70km/h på en 100-väg, och tutar på dem när de inte åker vid grönt ljus!
Usch på dem.
Usch på mig.

Jag håller på att vrida mig i välbefinnande blandat med ett stort knippe olust, sen Claudia berättat att hon höll på att hoppa baklänges när hon skulle städa upp i flygplanet igår och upptäckte att en av passagerarna hade snytit sig i lakanet. Där klibbade en lång snorloska!
Det gör det bara bättre att slemmet tillhörde en regelbunden kund, och de vet exakt vem det var...!

Kan inte bestämma mig om detta är mest äckligt eller roligt!