Sofia

När Tony har sina seglingslektioner på onsdagar oroar jag mig alltid för att jag för det första inte ska hitta till sjön, och för det andra att vi ska montera ihop jollen fel!
Det krånglar jämt med något och så ska det uppenbart vara...

Den här veckan var Tony en riktig lurifax. Vid lunch sa hon till mig att vi borde åka en halvtimme tidigare, för hon ville komma dit och ha allt i ordning i god tid. Men när vi väl skulle åka satte hon sig på tvären och ville INTE för sitt liv åka och segla.
Hon sa att hon måste göra klart läxorna som hon inte var färdig med, vilket normalt skulle vara ett giltigt skäl att stanna hemma, men en åttaåring har inte så mycket läxor och känner man Tony rätt så vet man att hon skjutit upp läxgörandet enbart för att slippa seglingen.
När jag då säger att vi måste åka i alla fall, slänger hon sig på sängen och störtgrinar! 75% av gångerna Tony grinar är det bara skådespel, så jag tvingade henne att packa sin ryggsäck och sa att vi skulle hjälpas åt med läxorna när vi kom hem.
Hon var jättesur när vi satte oss i bilen, men när vi kom fram till sjön var hon så pigg och glad som aldrig förr!

När hon väl kommit ut i jollen har jag alltid en och en halv timme på mig att bara koppla av, jätteskönt!
Då går jag oftast och sätter mig på en liten tom restaurang/bar där de säljer äcklig mat till skyhöga priser... Ta en titt på de här pommes fritesen till exempel... Skulle vara goda som de var, men för att äckla ner dem har de lagts i ett curryketchup-bad där de får simma runt fritt!

Men det är ändå värt att köpa någonting bara för att få sitta där, annars vet jag inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv.
Så här ser utsikten ut därifrån jag brukar sitta...


Det gäller ju givetvis att utnyttja tiden också, så därför brukar jag alltid ha med mig någon typ av sysselsättning; oftast att läsa eller skriva. För det mesta blir det tysk grammatik, eller glosor :) ...men jag låtsas oftast att jag sitter och arbetar med något viktigt projekt, eller skriver på en ny roman.
Det känns lite mer sofistikerat så!

Detta är en jättehärlig stund när jag får sitta alldeles ostörd utomhus och bara ta det lugnt.
Efter det ska jollen monteras ner, och vi ska hitta hem!

Väl hemma kommer Tony på att hon var ledsen förut, så därför börjar hon åter tjuta så fort vi kliver innanför dörren. Nu är det för att hon måste göra läxor och kommer inte hinna titta på barnprogram innan hon går och lägger sig.
Klockan åtta korrekturläser jag hennes läxor och river sönder en tidning som jag lägger i en påse (vet inte vad hon skulle använda det till, men så skulle det i alla fall vara).
Sen när klockan är halv nio och jag säger att nu måste du i säng, så börjar hon grina hysteriskt igen och säger att hon har glömt kvar en dikt i skolan som hon ska kunna utantill i morgon!
Ehhh, jaha?!
"Jag måste skriva av den hos en kompis, följer du med?" säger hon till mig då. Så halv nio slänger vi oss i bilen och drar iväg till någon av hennes klasskamrater... Innan vi har fått dikten fotokopierad har vi varit hemma hos tre andra åttaåringar och jag har kört runt ett visst antal varv i hela byn.
När vi efter kl. 21 stegar in genom dörren möts vi av Hergen som skiner upp i ett stort leende. Han är i telefon med Claudia, eftersom han kommit hem och mötts av ett totalt ödelagt hus, en timme efter Tonys läggningstid! Först hade tanken slagit honom att vi kunde ha krockat på väg hem från seglingen, men det gick ju inte eftersom flytvästen hängde på tork... och då kunde han inte begripa vad det var för problem som hade uppkommit och gjort att ingen av oss var hemma!
Han kunde se att jag hade försökt ringa honom, men när han hade ringt mig tillbaka hade det skrålat från köket, så det hade inte gått att få tag på oss. (Till mitt försvar angående mobiltelefonen kan jag säga: Jag trodde aldrig att vi skulle vara borta så länge, eftersom Tony frågade om jag ville följa med henne, så borde det ha varit gångavstånd dit vi skulle, om man tänker lite logiskt)

Slutet gott, allting gott i alla fall.. Hoppas bara nästa onsdag blir lättare!