Sofia

Nu är jag tillbaka hemma i Rötgesbüttel, efter en alldeles för kort helg i Bryssel...
I fredags åkte jag från skolan två timmar innan tåget skulle gå, så att jag skulle ha råd att åka vilse rent tidsmässigt. Det var bra för mitt öde kände tydligen för att leka lite med mig och drog med mig ut till en förort där jag fick vända för att senare komma in tillbaka till stan och tågstationen. Men det var inte bara att hitta själva stationen, utan jag skulle även komma till Campingstrasse där jag kunde parkera gratis över helgen, och sen vandra med min tunga väska miljontals meter till spår 7 där jag skulle kliva på tåget. Detta klarade jag av med hela tio minuter till godo!

Satt och snaskade i mig min chokladproviant när mamma ringde och ville sällskapa med mig. Det bröt och bröt och bröt, men mamma var ihärdig och gav inte upp med att ringa. Efter ett tag började folket i kupén kolla lite surt på mig, för de kunde säkert min ringsignal utantill vid det laget. Jag avslutade samtalet med mamma, och efter ett tag kunde tanten mitt emot mig inte behärska sig längre...
"Jag hörde att du är svensk! Hur kommer det sig att du åker med just det HÄR tåget?" sa hon och tittade fascinerat på mig, som om jag var en olöslig gåta.
Det visade sig att tanten jobbade på H&M och regelbundet gör många affärsresor till Sverige, och därför hade hon blivit helt till sig när hon hörde mig prata i telefon, hehe.

Sedan väntade en timmes vistelse i Köln, men jag hade givetvis gjort upp planer med min kölnboende syssling Linnea, så hon kom och mötte mig på perrongen! Jippi!
Det kändes jättekonstigt att umgås på svenska igen efter två månaders isolering av tyska, men vi hade en utomordentligt trevlig stund... och jag hann se domkyrkan både invändingt och utvändigt...


...och Linnea hade köpt jättegott fika som vi myste med nere vid Rhenfloden!
Det enda som saknades var en flasköppnare, men det löste sig snabbt när Linnea kopplade på sin charm och lånade en av gänget bredvid oss.



Som ni ser hade jag min röda väska med mig, och hade nog mad mig liiiite för mycket grejer än vad jag egentligen hade behövt. Linnea som har läst fysik och sånt var smart nog att föreslå att jag skulle ta väskan på ryggen, vilket jag gjorde. Då kändes det lite angenämare i alla fall (trots att väskan egentligen inte alls är till för att bäras på det viset)!


Efter vår lilla fikastund ilade vi iväg till tågstationen igen... Vid min perrong stod ett tåg som skulle till Aachen. TUR att jag inte hoppade på det tåget, för då hade jag inte hamnat i Bryssel!
OTUR att mitt riktiga tåg stod bakom det andra så att man inte la märke till det, och att det åkte iväg utan mig!
Skit, tänkte jag och undrade hur mycket jag skulle behöva pröjsa för att komma till Bryssel med nästa tåg, om det över huvud taget gick ett till.
Linnea och jag traskade ner till biljettbokningen och hörde oss för vad vi kunde göra åt saken. Gubben vi pratade med var otrevlig, och vi blev tillsagda att gå till informationsdisken, där vi igen blev hänvisade att gå tillbaka till biljettbokningen.
Det var 44 euro som gällde verkade det som, och tåget skulle gå om en timma.
...men innan jag hann betala lyckades vi få tag på konduktören till mitt nästa tåg som vi förklarade mitt problem för. 
För honom var det inga problem att jag åkte med hans tåg i stället, så jag kunde med lättnadens suck hoppa på nästa tåg med min gamla biljett!
En ung man kom och sa att jag hade satt mig på hans plats, men det var ingen fara tydligen, så han satte sig bara bredvid mig i stället och slog på sin dator.

Efter fem minuters färd stannade tåget oväntat till, och en högtalarröst sa att på grund av människor på spåret var vi tvugna att stå kvar där i 10-15 minuter.
Vi stog där i en dryg timme!
Stackars Emelie, som skulle komma och möta mig på stationen, tänkte jag. Jag ringde givetvis upp henne så snart jag kunde och berättade hur det låg till och sa att jag skulle bli sen.
När jag hade lagt på luren säger killen bredvid mig "Kommer du från Sverige!?".
Där och då gick ett tre timmar långt samtal av stapeln, eftersom han uppenbarligen hade varit utbytesstudent på Chalmers i Göteborg i ett år! Vi hade tusen saker att prata om på blandad tysk-svenska, och jag fick se alla hans Sverigebilder på hans dator. På ishotellet i Jukkasjärvi hade han till och med lyckats ta ett foto av kungen och Silvia! Vi enades båda om att Fares Fares har en ovanligt stor näsa, att kex heter kex och inte tjex, och att lutfisk stinker.
Det gjorde därför ingenting att vi satt en extra timma på tåget, men vid tio-snåret fick vi lov att hoppa av. När jag kom ut i det belgiska regnovädret stod Emelie ungefär tjugo meter bort och väntade på mig! Jihooo!