Historien om parkeringen
Nu är Severine tillbaka från England igen, där hon varit över höstlovet, och vi har inte setts på 2 veckor! Hon är sen Svenja åkte min bästa vän här, och det är kuuuul att hon kommit tillbaka igen. Snart ska vi gå på IKEA och gå och skrota bland alla svenska grejer, men det blir inget av det den här helgen, för om jag är ledig då ska jag med familjen Keil till Hannover.
Sist när jag var ute med Severine hände en rolig grej. Eftersom jag har parkeringskort i ett centralt parkeringshus i stan tog jag med det, så att vi kunde använda det även fast vi åkte i Severines bil. Jag hittar typ redan bättre än henne i Braunschweig, så jag fick guida henne till Eiermarkt, som parkeringshuset heter.
Det ligger liksom under marken, så man måste åka brant ner för att komma in där. Solen gassade för fullt utomhus, och precis som vi kört ner tillräckligt långt för att inte bländas, såg vi att öppningen var försluten med ett galler, så vi fick stanna i en otäckt brant nerförsbacke.
Okej, parkeringshuset var uppenbarligen stängt just då! Vi hade ju inte kunnat se något på skylten utanför eftersom solen sken så starkt, och nu stod vi där vi stod - i brant nedförslut med ett galler 1,5 meter framför oss.
Severine, som var chaufför försökte att backa upp bilen igen, men det var omöjligt på grund av lutningen, och för varje försök rullade vi bara längre framåt...
Vi började bli desperata, och undrade om vi skulle behöva lämna bilen där och låta den stå till dagen därpå, eller hur vi skulle lösa detta! Severine ringde sin pappa och frågade vad vi kunde göra, och han sa att det skulle gå att göra på något visst vis med kopplingen så att bilen inte rullade framåt. Vi gjorde ett till försök, men nu stod vi så nära gallret att det inte gick att misslyckas en gång till utan att krocka...
Då fick jag syn på en knapp som satt på väggen. Det var en nödtelefon, hurra! Fast om parkeringshuset var stängt så skulle det antagligen ändå inte finnas någon som jobbade där som kunde svara. Det var i alla fall värt ett försök, och mycket riktigt svarade en tant på andra sidan. Hon förklarade att parkeringshuset var öppet, men att just den ingången vi var på väg in igenom var stängd. (?)
Inom loppet av tre sekunder hade tanten i alla fall öppnat gallret bara för vår skull, och lät oss passera innan det åter igen bommades för bakom våra ryggar.
Sist när jag var ute med Severine hände en rolig grej. Eftersom jag har parkeringskort i ett centralt parkeringshus i stan tog jag med det, så att vi kunde använda det även fast vi åkte i Severines bil. Jag hittar typ redan bättre än henne i Braunschweig, så jag fick guida henne till Eiermarkt, som parkeringshuset heter.
Det ligger liksom under marken, så man måste åka brant ner för att komma in där. Solen gassade för fullt utomhus, och precis som vi kört ner tillräckligt långt för att inte bländas, såg vi att öppningen var försluten med ett galler, så vi fick stanna i en otäckt brant nerförsbacke.
Okej, parkeringshuset var uppenbarligen stängt just då! Vi hade ju inte kunnat se något på skylten utanför eftersom solen sken så starkt, och nu stod vi där vi stod - i brant nedförslut med ett galler 1,5 meter framför oss.
Severine, som var chaufför försökte att backa upp bilen igen, men det var omöjligt på grund av lutningen, och för varje försök rullade vi bara längre framåt...
Vi började bli desperata, och undrade om vi skulle behöva lämna bilen där och låta den stå till dagen därpå, eller hur vi skulle lösa detta! Severine ringde sin pappa och frågade vad vi kunde göra, och han sa att det skulle gå att göra på något visst vis med kopplingen så att bilen inte rullade framåt. Vi gjorde ett till försök, men nu stod vi så nära gallret att det inte gick att misslyckas en gång till utan att krocka...
Då fick jag syn på en knapp som satt på väggen. Det var en nödtelefon, hurra! Fast om parkeringshuset var stängt så skulle det antagligen ändå inte finnas någon som jobbade där som kunde svara. Det var i alla fall värt ett försök, och mycket riktigt svarade en tant på andra sidan. Hon förklarade att parkeringshuset var öppet, men att just den ingången vi var på väg in igenom var stängd. (?)
Inom loppet av tre sekunder hade tanten i alla fall öppnat gallret bara för vår skull, och lät oss passera innan det åter igen bommades för bakom våra ryggar.
Kommentarer
Postat av: Lisen
Tur att det fanns en nödtelefon.
Trackback
