Är Nils Holgersson stor?
Igår skulle jag köpa ett frimärke på den lilla posten vi har här i Rötgesbüttel.
Det tittar nog inte in så många där varje dag... men jag har gynnat denna lilla post genom att gå dit hela tre gånger på två månader!
Alltid när man går in genom dörren plingar det i en klocka, och man hör en djup suck inifrån kontoret och ett par lufsande steg som masar sig ut i butiken. Ut kommer då en tant, som med kroppsspråket tydligt visar att hon tycker detta besök verkar väldigt onödigt, och att jag helst skulle kunna gå till posten som ligger 5km söderut i stället, så att hon finge sitta ostörd i sin soffa med sin varma kopp kaffe och fotbad! (okej, det med fotbad var påhittat, men jag slår vad om att hon sitter någonstans och pimplar kaffe när ingen kund syns till)
Det dröjer alltid ungefär 30 sekunder innan hon oväntat slår om, och tanten helt plötsligt blir jättetrevlig! Hon känner numera igen mig, och jag fick ett frimärke med Nils Holgersson på bara för att jag kommer från Sverige. Sen passade vi på att diskutera svensk barnlitteratur som Pettson & Findus, Alla vi barn i Bullerbyn m.m.
Senare på kvällen var jag hembjuden till familjen Keil, som jag bor granne med, på middag. De skulle ändå få besök, så antagligen tyckte de nog bara att det var roligt att det kom dit en gäst till.
Richard Keil är ett stort fan av Stieg Larsson och Jan Guillou, så jag fick fortsätta att prata om svensk litteratur, trots att jag inte läst någon av dessa böcker. Bettina stod i köket och lagade mat i några timmar och kom sen ut med något som liknade värsta nobelmiddan, med två olika soppor till förrätt, en tysk specialitet med obeskrivliga ingredienser (Jag vet bara att Richard hade skjutit köttstycket själv) till varmrätt, och en dessert av pumpa som inte motsvarade förväntningarna, men som gick att svälja ner om man tog sig i kragen.
Sällskapet var trevligt, och jag blev för första gången i år önskad en god jul!
...men visst är det ett under att Nils Holgersson finns på tyska frimärken!?
Det tittar nog inte in så många där varje dag... men jag har gynnat denna lilla post genom att gå dit hela tre gånger på två månader!
Alltid när man går in genom dörren plingar det i en klocka, och man hör en djup suck inifrån kontoret och ett par lufsande steg som masar sig ut i butiken. Ut kommer då en tant, som med kroppsspråket tydligt visar att hon tycker detta besök verkar väldigt onödigt, och att jag helst skulle kunna gå till posten som ligger 5km söderut i stället, så att hon finge sitta ostörd i sin soffa med sin varma kopp kaffe och fotbad! (okej, det med fotbad var påhittat, men jag slår vad om att hon sitter någonstans och pimplar kaffe när ingen kund syns till)
Det dröjer alltid ungefär 30 sekunder innan hon oväntat slår om, och tanten helt plötsligt blir jättetrevlig! Hon känner numera igen mig, och jag fick ett frimärke med Nils Holgersson på bara för att jag kommer från Sverige. Sen passade vi på att diskutera svensk barnlitteratur som Pettson & Findus, Alla vi barn i Bullerbyn m.m.
Senare på kvällen var jag hembjuden till familjen Keil, som jag bor granne med, på middag. De skulle ändå få besök, så antagligen tyckte de nog bara att det var roligt att det kom dit en gäst till.
Richard Keil är ett stort fan av Stieg Larsson och Jan Guillou, så jag fick fortsätta att prata om svensk litteratur, trots att jag inte läst någon av dessa böcker. Bettina stod i köket och lagade mat i några timmar och kom sen ut med något som liknade värsta nobelmiddan, med två olika soppor till förrätt, en tysk specialitet med obeskrivliga ingredienser (Jag vet bara att Richard hade skjutit köttstycket själv) till varmrätt, och en dessert av pumpa som inte motsvarade förväntningarna, men som gick att svälja ner om man tog sig i kragen.
Sällskapet var trevligt, och jag blev för första gången i år önskad en god jul!
...men visst är det ett under att Nils Holgersson finns på tyska frimärken!?
Kommentarer
Trackback
