Friden i huset återställd

Igår var en ödesdag.
Både Gwen och Tony sprang växelvis fram och tillbaka mellan hemmet och gymnastikhallen, eftersom de övade inför dagens gymnastikuppvisning.
Informationsflödet vad det gäller övningstider var dåligt, vilket betydde att man av en granne på gatan kunde få reda på att Tony skulle vara i gymnastikhallen vid en viss tidpunkt.... och likadant för Gwen.
Detta betydde att vi på hela dagen inte kunde ta oss för med något, eftersom vi var tvugna att passa så att rätt barn var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Ibland kom de tillbaka för att hallen var tom, eller så fick jag dra iväg och hämta upp ett barn vid halv fem eftersom hon då inte hade hunnit äta lunch än.

Till råga på allt spenderade Gwen alla sina hemma-timmar med en läxa. Hon skulle ta reda på fakta och göra affischer om två olika djur, så hon hade valt isbjörn och sköldpadda. När hon var helt klar, och hade gjort två jättefina välarbetade affischer, läser Claudia på instruktionslappen att det måste vara två däggdjur. Alltså hade Gwen gjort affischen om sköldpaddan i onödan, och fick börja om på ny kula med igelkott i stället.
(Vad obehagligt det måste vara för igekottsmamman att ha små taggiga foster i magen under sin graviditet!)

Jag kom precis ner för trappen när jag hörde hur det svor till i tvättstugan.
"Scheiße Scheiße Scheiße!"
Då hade Claudia hittat sitt USB-minne med alla sina arbetsuppgifter i tvättmaskinen.
Roligt. typ. Tvättat och klart.
Vi provade det i datorn, men det var inte kapabelt till att hitta några av filerna som borde finnas där, vilket betydde att alla catering-beställningar från utlandet, plus hela Claudias arbetsmaterial från de senaste fyra åren hade gått förlorade!
Claudia tror att det finns någon som driver med henne och ser till att hon aldrig får uppnå bekymmersfritt tillstånd, eftersom det ena problemet jämt avlöser det andra.
Jag erbjöd generöst att om hon kände att det började gå på rätt väg igen, så kunde hon bara säga till, och så skulle jag fixa mer problem åt henne! Hon tackade för erbjudandet och sa att jag gärna kunde gå ut och repa lacken på hennes bil om jag ville... Schysst.
Vi bestämde att vi skulle låta minnet torka, och prova det igen nästa dag. Jag föreslog skämtsamt att hon ju annars kunde lägga det på spisen och vrida på värmen så skulle det gå fortare, men det var ingen idé hon anammade...

Vid frukosten idag funkade USB:t igen.
"Ja ja ja hihi hihi" lät det då.
Idag väntar bara gymnastikuppvisningen, och sen är allt i sin fulla ordning igen!
...förhoppningsvis.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback